Mornarna är ljuvliga nu. Vackert ute, luften är frisk och klar, inte lika kall att andas längre. Våren är verkligen på väg! Jag njuter av mitt Månseryd. Går runt på mornarna med min kaffekopp innan resten av familjen vaknat, njuter av stillheten, ser ut över åkrar och ängar, underbara stunder. Några veckor kvar här bara nu, jag suger ut det sista av det här fantastiska stället. Mina möbler, alla saker, det blir ju ens identitet, man omger sig med saker som speglar en själv. De gör sig fint i de här rummen där själen och tanken får sväva fritt, en rymd och en ro som är så vilsam och njutbar. Snart ska alla grejer magasineras, kvar blir jag och barnen och en kappsäck. Märklig känsla, att ens saker och ens hem spelar så stor roll, men det är väl just det. Att de speglar en själv, talar om vem man är, ger en bas och en trygghet, en fristad där man får vila och vara. Det ligger där inne och smärtar, ibland är känslan överväldigande och tårarna strömmar fritt hur jag än kämpar för att kontrollera dem, ibland gnager den bara lite och allt känns lättare. Som idag när hela världen är så vacker och underbar och jag vet att jag har så mycket att glädjas åt. Då är det liksom lättare att hantera. Och jag kan ta itu med den, känna smärtan och stå ut med den och vara viss om att det kommer att bli bra.
Jag längtar efter ett hus. Ett riktigt hem, en fristad och en trygghet där jag kan sätta avtryck och där väggarna kan andas jag och vi. Jag längtar till känslan av lugn, att få slå sig till ro och vila i det. Men det är vackert så det gör ont ute idag och luften doftar så obeskrivligt ny och fräsch. Den hittar alla sinnen och gör det omöjligt att inte njuta av stunden och dagen. Idag är idag. Och någon gång kommer det bli bra.
 |
| Snart... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar