Hoten utifrån, och inifrån

Vilken kaotisk morgon och början på veckan! Otrevliga samtal på morgonen från arg exman. Och jag måste ju bara ta det. Jag vet ju det, jag är ju anledningen till all hans ilska, hela min uppenbarelse gör att han ser rött. Men över ett par böcker, och en påse hårband? Ibland övergår det mitt förstånd. Det gör mig ledsen och orolig såklart. Men vad gör man. Min situation är inte avundsvärd just nu. Bostadslös om tre veckor och inte en lägenhet i sikte. En oro som river och sliter i själen och en exman som hotar och bråkar. Det är så jobbigt och jag ställer så höga krav på mig själv att vara glad och alla tillmötes i allt det här. Tack och lov kan jag skratta åt eländet. Mitt skratt och min oro (hur konstigt det än låter) är mitt skydd. Skrattet, förlösande och frigörande och alltid där, en självklar del av mig som tar mig igenom även det eländigaste. Oron, som en sköld. Om jag bara är lite orolig för vad som ska hända hela tiden blir fallet inte lika hårt om allt rycks undan, för då är jag ju ändå lite förberedd. Visst är det knäppt?! Oron håller jag på att göra mig av med, det finns andra sköldar. Skrattet kommer alltid finnas där och glädjen, till nästan allt. Jag blir så lycklig när solen skiner och jag vet att jag får sitta och njuta av den vid tillfälle. Jag ler inombords vid tanken på den första snödroppen, känslan av att löpträna i vårsolen på torra gator, att höra mina barns skratt, att röra vid min älskade, att höra honom berätta om sin dag. Det är bra vapen mot tråkiga hot utifrån och oron och kraven på mig själv, hoten inifrån.