Självkänslan och jag

Jag jobbar med den, självkänslan. Jag har jobbigt med den, vet inte varför. Har så lätt att trilla ner i osäkerheten, oftast helt i onödan. Men jag hamnar ändå där, inte så länge, men tillräckligt för att det ska ta onödig energi. Tror att folk tycker jag är jobbig, ber om ursäkt för mig själv, grunnar på hur jag uppfattas, räcker jag till, orkar folk med mig? Tar personlig kritik alldeles för hårt. Trots att jag ofta får höra att jag gör något bra, sprider glädje, är mysig och omtänksam och att folk uppskattar mitt sällskap. Så kan det gå en timme efter att jag hört det, och så grubblar jag på något och blir osäker på mig själv. Jag är ledsen över det och vill jobba bort det. Det stör mig. Vad beror det på? I perioder av osäkerhet måste jag också kunna vila i det som är bra och låta det bära mig tills jag blir säker på mig själv igen. Mitt hjärta är bra på att peppa mig här och det är gott. Jag ska bara bli bra på att peppa mig själv också :) Jag har hittills haft en jobbig vecka med mig själv, just sådär oharmonisk och osäker.Inget blir riktigt bra och jag grubblar för mycket, agerar märkligt, blir irriterad på mig själv.Och så blir jag så ledsen på att det är så, och gråter och gråter. Jodå, de flesta tänker bara på mig som leende och skrattande men nog kan jag gråta alltid. Jag gråter lika mycket som jag skrattar ska ni veta. Som jag skrivit innan, det är alla känslor på en gång, utanför och innanför. Vissa saker måste bearbetas, andra accepteras, och jag måste lära mig att jag är uppskattad och bra, att det är ett privilegium att vara med mig. Det är mitt eget personliga mål den närmsta tiden, att få mig själv att känna så och att bära den känslan med mig!