Jag är en grubblare ut i fingerspetsarna, det är väl sån jag är bara. Grubblar och tänker, analyserar och vänder och vrider. Samtidigt är jag ganska bra på att njuta av saker och ting. De små sakerna, att vara i vitsipporna på våren, att dricka kaffe i solen, att njuta av mina barn, att springa, att ta ett morgondopp alldeles ensam en sommarmorgon... listan kan göra lång. Jag ska bara lära mig att inte grubbla så mycket medans jag njuter av de små sakerna :) Hur som helst, det här är ju egenskaper som gjort mig till den jag är, som format mig genom åren. Det har gjort mig bra på att t ex upptäcka små skatter, ibland är de mer värdefulla än jag först trodde. Vissa behöver man släppa taget om, andra hålla kvar, det behövs bara grubblas lite först...
Ibland funderar jag över vilka som verkligen vet det om mig, hur mycket jag grubblar och tänker, vad jag grubblar på, hur många av mina vänner som verkligen bryr sig om hur jag mår, som frågar när nåt är galet, som tar sig tid, som ringer. Jag menar inte det där ytliga, "hur är det", när man knappt lyssnar på svaret, utan vilka som ställer upp när det verkligen behövs. När det är riktigt jobbigt. Vilka finns där då? Nyttigt att tänka på det ibland, att rannsaka. Och att även rannsaka sig själv, finns jag där, när jag behövs? När jag vet att nåt är galet? Jag vill tro att jag gör det i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar