En annorlunda jul

Det kommer bli en konstig jul. Det är vitt och vackert ute, som alla vill ha det. Jag själv också. En vit jul, det är så mycket mysigare. Resten blir väl sådär. För första gången, i hela mitt liv faktiskt, ser det ut som jag ska spendera julafton ensam. Hur scary är inte det?! Jag är ju som jag är, har en enorm förkärlek för storfamiljskänslan, gemenskapen, är den som älskar en julafton där alla är samlade, äter, spelar spel, njuter av tiden tillsammans. I år blir det nog inte så. Flickorna är hos Johan hela veckan innan jul, plus på julafton och mitt hjärta åker på välbehövlig semester över jul och nyår. Jag kommer sakna dem alla mina hjärtan. Veckan innan jul kommer bli olidlig. Inga förberedelser, inget klä granen, ingen förväntan, bara tyst och tomt. Det har varit ett par jobbiga dagar. Det river och smärtar i mig att det finns någon som vill mig illa. Var kommer allt det där hatet ifrån? När tar det slut. Det trycker ner mig, får mig att känna mig liten och skyddslös, oförmögen att stå upp för min sak. Det gör mig också än mer säker på att mitt val att gå var rätt. Den disharmoni och tomhet jag kände så länge var förödande för själen. Lång tid tog det att hitta modet och göra rätt, det som andra tycker är så fel. Jag vet att jag splittrade vår familj. Att jag gjorde någon annan illa. Det får jag leva med och bära med mig. Kanske blir jag förlåten för det en dag. Kanske gjorde jag det på fel sätt, många har vänt sig från mig, många vänner är borta. Men jag gjorde det. Och det jag har mött och fått ta del av efter det får mig att inse hur det ska vara, hur det ska kännas. Den kärlek jag får ta del av nu, den värmen, omtänksamheten och respekten, det samspelet och utbytet, det hade jag aldrig fått uppleva om jag inte hade gått. Då hade jag aldrig fått träffa de människor jag omger mig med nu. Och jag är tacksam för varje dag jag får ha med dem, och allt vad det lär mig och ger mig. Jag hämtar styrka i det de här dagarna när det faktiskt känns piss och när jag tycker lite synd om mig själv.