Att lägga fienden bakom sig

De senaste två veckorna har varit en kamp. En kamp mot och med mig själv. Det har gjort mig så trött och ledsen, tagit all min energi. Men nu släpper jag det där. Jag skrev för ett par månader sedan om att våga lita på att isen bär. Självklart har jag inte vågat det. Jag låter så klok ibland :) men tillämpar inte alltid det där kloka på mig själv. Jag har varit för rädd, är det nog fortfarande, för att bara släppa allt och vara. Rädd för att om jag slappnar av i det som är så kommer tillvaron plötsligt ryckas undan och allt jag håller av att försvinna. Det sitter i ryggmärgen liksom. Men nu orkar jag faktiskt inte vara rädd mer. Jag har så mycket som är så värdefullt, som faktiskt inte alla har. Mitt liv är fullt av kärlek och människor som älskar mig och gör allt för mig och som jag älskar tillbaks av hela mitt hjärta. Jag är en kvinna med många bra egenskaper. Jag är hyfsat smart, rolig, snäll, bra på att ge av mig själv, trevlig att umgås med. Jag har en fantastisk förmåga att njuta av stunder, ögonblick, möten och människor. Det är de gåvorna och egenskaperna som har givit mig det jag har idag och från och med idag ska jag förvalta de egenskaperna och känslorna och vårda dem bättre än vad jag hittills haft förmåga att göra. Jag måste släppa en av mina trognaste följeslagare genom livet, oron, som jag känner utan och innan och som känner varenda cell i mig. Jag måste hitta ett sätt att leva utan den, och nu är tiden inne för det. Jag har hittat andra följeslagare, som är bättre för mig och som förstärker det som jag tycker om hos mig själv, och det sätt som jag vill leva på. Det är jätteläskigt men nu tar jag dem i handen istället. Och det är gott!