Gud och jag

Jag funderar mycket på Gud. Jag vet inte om mitt förhållande till Gud är komplicerat eller enkelt. Självklart tvivlar jag rätt ofta, jag är ju som jag är, vill ha kontroll över vad som sker, alltid någon form av försäkran, bekräftelse :)Men det funkar ju inte så med Gud. Det är inte greppbart. Vad och vem är Gud egentligen? Vi har alla en egen personlig bild av det, precis som vi alla har en egen personlig tro. För mig är Gud kärlek. Vi är hans avbild och han är kärleken. Hans budskap är att om vi ska leva alla människor på denna jord, så måste vi göra det i kärlek och med respekt för varandra. Det är det viktigaste och enda som vi behöver lära oss och som följt mänskligheten genom alla tider. Jag förnimmer honom i möten med andra, i samtal, i ögonblick. Han möter mig som mannen på parkbänken som gärna ville ha en pratstund, i mannen i lunchkön som sade att jag hade ett oförglömligt leende, eller den engelske farbrorn vid bröddisken på Ica som sade samma sak. I känslan av ödmjukhet inför det storslagna, vackra i ögonblick och platser du aldrig glömmer. I stunden du skrattar med ditt barn, när du håller om din älskade, håller upp dörren för en kollega eller hjälper en äldre kvinna över vägen. I vissheten och lugnet jag ser hos mitt hjärta. Att se det vackra i alla de där små sakerna, att förnimma, att tro. Att älska, att se alla, att bemöta andra männskor med respekt och värme, en kärlek som genomsyrar allt. Det är det som är det gudomliga. Det är så han verkar, i oss, genom oss.