Det blev bra

Julen är över. Den blev bra. Jag var på Café Nyfiket på förmiddagen och hjälpte till att ordna julmat åt ensamma och utslagna. Minglade lite med dem för att önska god jul och höra hur de har det. Det gjorde mig glad att de uppskattade mitt sällskap. Sen åkte jag till min systers mans familj, människor med stora hjärtan som öppnade sitt hem för mig på julafton. Jag var så tacksam och fick en fin dag. På kvällen kom barnen och vi hade en härlig stund med julklappsutdelning och god mat. Så märkligt att den julafton jag varit så rädd skulle bli den värsta blev bra på så många sätt. All stress och julklappshysteri var som bortblåst och julen fick en helt annan mening. Jag somnade med hjärtat fullt. Efter några dagar hos mamma är jag och tjejerna hemma i Månseryd igen. Eldar i kakelugnen, äter choklad, ser på julfilmer och åker pulka. Pratade med mitt hjärta idag, över Skype. Gott var det att se dem. De har det bra på sin semester. Jag blev varm i hjärtat och inser hur mycket jag saknar honom, ja allihop. En vecka har redan gått, herregud vad tiden går fort. Känner mig skönt trött idag, dags att sova :)

Att verkligen se

Det finns de som gör så mycket för mig nu, utan att de själva vet om det. De finns där, är härliga att prata och skratta med, erbjuder sin tid och sitt engagemang. Det finns de som försiktigt tar små steg, som betyder så mycket, för att jag ska förstå att jag är älskad. Och om man verkligen ser de sakerna, ser man att det är de största kärleksförklaringarna man kan få.

Att sätta saker i perspektiv

I går kraschade jag rejält. Grät hela dagen. Missförstå mig inte, jag har så mycket att vara tacksam för, är älskad av och omger mig med, de bästa, finaste människorna på denna jord, med de största hjärtana, och det är ju såklart det absolut viktigaste av allt. Men trots det finns det ju såklart saker som ibland kan sänka även mig, som alltid har ett leende i hjärtat och på läpparna. Julsituationen känns oerhört tuff. Jag vill ju klä granen med barnen, slå in klappar och tissla och tassla och julmysa. För mig, som älskar stora familjesamlingar och gemenskap, som skulle kunna stöpa ljus, baka knäck och koka skinka med barn och syskonbarn och en hel massa andra, dygnet runt veckan innan jul, så känns det såklart tungt att vara typ ensam de dagarna i år. Att julafton fortfarande är oviss känns också jobbigt. Ska jag sitta själv och se på Kalle Anka? Hur blir julaftons morgon i år? Det kommer inte komma tre små prinsessor nedtassande till ett festdukat frukostbord med marsipantomtar på deras platser. Inga tjut när de hittar ett efterlängtat paket i sina julstrumpor. Jag försöker att inte tänka på det. Det finns annat som pressar också, en boendesituation som inte är helt önskvärd, där jag pressas in i ett läge som känns tufft. Och där det känns som jag står helt maktlös. Det och en del strul kring barnen i går fick mig att kapitulera för oro och faktiskt, hur hemskt det än låter, självömkan, och jag bara grät och var så trött. Tog mig i kragen lite på kvällen och sen kändes det bättre. Drack glögg, tände en brasa och läste med flickorna. Vill tillbringa de närmsta dagarna med den som står mig närmast och hämta kraft i vår samvaro. Det gör mig lycklig. Jag ska också kolla upp om det finns någon hjälpverksamhet i kyrkan på julafton, där man kan hjälpa till. Det finns de som har det svårt och i jämförelse med dem är mina problem ett sandkorn i en öken. Ett bra perspektiv att ta med sig. Kanske kan den här julen bli ett tillfälle att faktiskt på riktigt, få ta del av julens budskap, ett tillfälle för eftertanke och ro, att få och ge julefrid. Jag vill gärna tro det.

Små steg framåt

Typ 20 minusgrader, tårna höll på att frysa fast i bilen :) Jag vill bara krypa ner under täcket, eller ta på mig vinterkläderna och ge mig ut i spåret med skidorna. Kanske blir det lite skidåkning i helgen. Ska ju finslipa min teknik, får nog ta hjälp av ett par bröder i Mullsjö :) Det är fint hemma i Månseryd nu med snön och åkrarna. En fin julgran med stjärna och lampor har de satt upp också, lyser så fint utanför huset. Och i går fick jag en julklapp, en vacker ljuskrona. Snälla är de här i byn :) Och alltid är det skottat och plogat. Flickorna och jag har kokat knäck i veckan. Snart åker de till Johan och är där ända till julaftonskväll. Blir konstigt att inte ha dem hemma veckan innan jul. Snart bara en vecka kvar till jul, den här hösten har gått fort. Snart är det vår, igen, dagar och veckor rullar på. Det gäller att ta en dag i taget, leva i nuet. Fast ibland behöver man lyfta blicken och se lite längre fram också. Jag försöker balansera det så gott jag kan. Små steg framåt i en lagom takt med små planer för framtiden, samtidigt som jag tar vara på varje dag.

En annorlunda jul

Det kommer bli en konstig jul. Det är vitt och vackert ute, som alla vill ha det. Jag själv också. En vit jul, det är så mycket mysigare. Resten blir väl sådär. För första gången, i hela mitt liv faktiskt, ser det ut som jag ska spendera julafton ensam. Hur scary är inte det?! Jag är ju som jag är, har en enorm förkärlek för storfamiljskänslan, gemenskapen, är den som älskar en julafton där alla är samlade, äter, spelar spel, njuter av tiden tillsammans. I år blir det nog inte så. Flickorna är hos Johan hela veckan innan jul, plus på julafton och mitt hjärta åker på välbehövlig semester över jul och nyår. Jag kommer sakna dem alla mina hjärtan. Veckan innan jul kommer bli olidlig. Inga förberedelser, inget klä granen, ingen förväntan, bara tyst och tomt. Det har varit ett par jobbiga dagar. Det river och smärtar i mig att det finns någon som vill mig illa. Var kommer allt det där hatet ifrån? När tar det slut. Det trycker ner mig, får mig att känna mig liten och skyddslös, oförmögen att stå upp för min sak. Det gör mig också än mer säker på att mitt val att gå var rätt. Den disharmoni och tomhet jag kände så länge var förödande för själen. Lång tid tog det att hitta modet och göra rätt, det som andra tycker är så fel. Jag vet att jag splittrade vår familj. Att jag gjorde någon annan illa. Det får jag leva med och bära med mig. Kanske blir jag förlåten för det en dag. Kanske gjorde jag det på fel sätt, många har vänt sig från mig, många vänner är borta. Men jag gjorde det. Och det jag har mött och fått ta del av efter det får mig att inse hur det ska vara, hur det ska kännas. Den kärlek jag får ta del av nu, den värmen, omtänksamheten och respekten, det samspelet och utbytet, det hade jag aldrig fått uppleva om jag inte hade gått. Då hade jag aldrig fått träffa de människor jag omger mig med nu. Och jag är tacksam för varje dag jag får ha med dem, och allt vad det lär mig och ger mig. Jag hämtar styrka i det de här dagarna när det faktiskt känns piss och när jag tycker lite synd om mig själv.

Ibland stannar liksom tiden en stund

Det finns stunder när man är så nära varandra man kan komma, så nära att man rör vid varandras själ.Då stannar liksom tiden för en stund och man tappar andan, man hittar inga ord. Man bara är i det ögonblick när själarna möts, och man är en del av varandras innersta. Stort och förunderligt är det att uppleva det, bara att möta någon som man verkligen får uppleva det med är stort, en ynnest. En skatt att vårda och förvalta, en skatt med nyckeln till livets alla rikedomar. Det gäller att inte slarva bort en sådan gåva, när man väl fått den.

Ibland bubblar det över

Smällkallt idag, fast klart och lite soligt. 15 grader kallt var det när jag steg ut på morgonen. Kanske kan det bli lite skidor i helgen ute i Mullsjö, det vore fint :) Riktigt kallt i huset också, sov med joggingbyxor på i natt. Nu är det tofflornas och raggsockornas tid, inte världens sexigaste kanske, men vad gör man :) Bubblig var jag igår, så mycket känslor är det ibland att jag undrar hur de ryms i min lilla kropp. Glädje, lycka, förundran, förväntan, rädsla, oro, ro och tillfredsställelse, och kärlek, all denna kärlek. De slåss ständigt om utrymmet, alla mina känslor och funderingar, ibland bubblar de över, och då måste en del få komma ut. Kanske är jag jobbig ibland när jag bubblar över, låter mina älskade veta hur mycket jag håller av dem, när jag älskar att grotta ner mig i djupa filosofiska diskussioner, när jag går helt upp i musiken för att den slår an så fantastiska strängar och får mitt inre att jubla. Men det är ju sån jag är, ibland blir jag trött på mig själv och önskar att det inte var sån fart därinne i huvudet och i kroppen, varken bland tankarna eller känslorna. Men när jag funderar på det så inser jag ju, att det är ju det som gör mig till mig. Och jag älskar alla mina känslor och tankar och omfamnar dem i all sin komplexitet, för samtidigt vet jag att det är allt det där som gör att jag, nästan alltid, faktiskt någonstans är glad och känner lycka och kärlek. Över de små sakerna, över en solig dag, en omfamning, ett möte, ett kvällsdopp i sjön, en morgonpromenad, ja vad det nu än kan vara. Jag är så tacksam över min förmåga att livsnjuta, och känna och uppleva med alla sinnen. Jaha, det var dagens djupa fundering från mig :)

En gåva

En gåva är det, att få lära känna de människor jag nu har omkring mig. Det vilar en värme och en trivsamhet över dem, vilsamt och behagligt. Människor som jag tar till mig och känner redan nu att jag kommer att älska. En gåva är det, att få dela deras vardag, ta del av deras tankar och att de vill vara en del av mitt liv. Deras välkomnande, nyfikenhet och kärlek fyller hela mig med tacksamhet och ödmjukhet. En tacksamhet över våra möten, och samtal, våra skratt och lärdomar, över de band som knyts, över den kärlek som genomsyrar allt. En ödmjukhet inför varje dag som det får vara så.