En ring, en tanke

Jag har alltid varit rädd om mina saker. Varsam. Det kan ju tyckas vara bra :) och jag har alltid sett det så. Men ibland har jag varit så rädd om dem och orolig att tappa bort dem att jag knappt vågat använda dem. Och det är ju egentligen inte alltid så bra. Man vill ju njuta av det man har, använda det, till det som det var tänkt att användas för. Det finns många exempel. Det senaste är min Efva Attling ring som jag fick av mitt hjärta på min födelsedag. Som jag önskat mig och blev så glad för. Och så bara tog jag av mig den i alla möjliga sammanhang där den möjligen kunde bli repig eller förstörd. Och så en dag, när jag tagit av mig den för att jag var så rädd om den, så mindes jag inte var jag lagt den. Ledsen och panikslagen letade jag överallt, försökte fundera ut var den kunde hamnat, kollade med folk på jobbet om jag glömt den där. Den betyder ju så otroligt mycket för mig, just för att jag fått den av honom. Tack och lov hittade jag den här hemma :) Nu är den på, nästan jämt. Om den betyder så mycket för mig, om jag tycker så mycket om den, varför ska jag inte använda den då? Den är redan repig, men det är den just därför, för att den är med mig överallt. Som skrattrynkorna runt mina ögon. Erfarenheter och minnen, livet, har satt dem där, mina och våra berättelser.

Samma är det med dem vi älskar. Vi ska vara varsamma men vi ska baske mig älska på alla sätt och så mycket det bara går. Jag har en tendens att vara så rädd att förlora dem som står mig nära att jag ibland glömmer bort att jag faktiskt har dem. Det är ju onödigt, när man bara kan älska och njuta. För det är ju rätt trivsamt :) Och att älska, av hela mitt hjärta, det är jag ganska bra på :)

Änglar, finns dom?

Så fick jag den äntligen, julen med min älskade. Som jag har väntat, i två år, och den blev precis så bra som jag väntat mig :) Nog ballade jag ur en gång eller två, spänd och rädd över att det inte skulle bli sådär bra som jag väntat mig, nu när vi äntligen var samlade, nu när vi bor tillsammans. Men självklart blev det bra, underbart med mycket värme, kärlek och gemenskap. Julberättelser och änglar :) De är där och smyger :) Underbar och tålmodig är han min man, han vet och väntar ut, förstår mig när jag inte gör det själv. Tacksamheten över att vi mötts har inga gränser. Jag lär mig saker om mig själv hela tiden, inte alltid så smickrande, men väldigt nyttigt. Han lagar det trasiga med en ängels tålamod, med en villkorslös kärlek, som jag idag i en stund av insikt är fantastiskt förundrad och tacksam över. Jag vill ge honom hela världen, för att han finns, för hur han är, för vad han gör. Men det räcker med mig och min kärlek. Jag har kämpat med mig själv hela livet, mot känslan av otillräcklighet och en usel självkänsla. Men det räcker med mig och min kärlek :) Änglar, finns dom? Visst gör de det, jag lever med en!