Valborg

Flyttlasset är klart och Månseryd är städat och luktar citronsåpa :) Bra har det gått, tack vare alla fina människor med stora hjärtan som satte av tid för att hjälpa till. Det känns skönt. Efter en intensiv helg var det igår en lugn måndag som bjöd på vardagslyx i form av löpträning med min älskling (milrundan runt Vasen), lite pyssel och inredning och tid för avkoppling. Idag är det Valborg, det är blåsigt men solen skiner. Det ska firas som sig bör med nyinköpt grill och fina goa vänner. Var på flickornas skola och såg deras framträdanden på skolans melodifestival i morse. Så duktiga de är! Sjunger och dansar framför publik, glada, vackra och stolta :) Jag känner mig lycklig, det är knappt jag vågar säga det för då kommer det väl något mer elände som ett brev på posten. Men just nu idag, i denna stunden, känner jag mig väldigt lycklig och full av kärlek som bara vill ut :) Det är gott! 

Vår och flytt!

Solen skiner ute. Igår såg jag årets första vitsippor! Det är lycka det! Första ingivelsen är att bara lägga sig ner och vara där i våren bland vitsipporna, men jag körde ju bil :) Det torkar upp ute. Flickorna vill vara ute och sparka boll och leka, de är avslappnade och glada. Jag är lycklig och förväntansfull inser jag. Oron och tårarna som funnits ett tag, var en del i en oundviklig läkeprocess, och helt plötsligt inser jag att jag har kommit ut på andra sidan, lite som en ny människa. Jag packar ner mina saker i Månseryd med en känsla som är lustfylld. Månseryd är fantastiskt men det vara bara en del i processen, på vägen mot något annat. Vi packar och är glada. Till helgen går flyttlasset. Det känns bra att lämna mitt slott nu, jag är färdig med det :)  

Mys på stan och sol

En mysig dag med Tina och Elina på stan. Lite fika och shopping. Läst i solen, fått några fräknar på näsan :) Kort löprunda i den ljumma kvällen. Härligt att springa i bara luvtröja på torra gator. Våren är verkligen på intågande, jag längtar efter värmen nu.

När allt rasar

Tom är jag idag. Nu på kvällen vill jag bara gråta. När tar det slut undrar jag. Hur mycket ska man orka? Är det ok att bryta ihop eller förväntar sig folk att man ska försöka, fast man knappt orkar tänka en glad tanke. Jag vill vara glad och bli buren av det positiva jag alltid bär med mig. Finnas för de mina och inte ta energi från dem jag älskar med att vara ledsen och uppgiven. Men nu orkar jag snart inte mer. Nu måste snart något gå min väg. Det känns omänskligt mycket att bära just nu och jag önskar och ber att något går åt rätt håll. Ett litet tecken. Jag är så ledsen och så trött. Saknar mitt hjärta som inte är hemma idag, med honom är det alltid nära till skratt, även om tillvaron är tuff. Jag har skrivit det innan, en kärlek som bär, det har aldrig stämt bättre än nu :) Fina fantastiska människor omger jag mig med, som finns och stöttar, självklart och kärleksfullt. Jag är så tacksam för dem just nu, jag tror och hoppas att de känner och vet hur mycket det betyder. Nu orkar jag inte skriva mer idag.

Ett hem

Mornarna är ljuvliga nu. Vackert ute, luften är frisk och klar, inte lika kall att andas längre. Våren är verkligen på väg! Jag njuter av mitt Månseryd. Går runt på mornarna med min kaffekopp innan resten av familjen vaknat, njuter av stillheten, ser ut över åkrar och ängar, underbara stunder. Några veckor kvar här bara nu, jag suger ut det sista av det här fantastiska stället. Mina möbler, alla saker, det blir ju ens identitet, man omger sig med saker som speglar en själv. De gör sig fint i de här rummen där själen och tanken får sväva fritt, en rymd och en ro som är så vilsam och njutbar. Snart ska alla grejer magasineras, kvar blir jag och barnen och en kappsäck. Märklig känsla, att ens saker och ens hem spelar så stor roll, men det är väl just det. Att de speglar en själv, talar om vem man är, ger en bas och en trygghet, en fristad där man får vila och vara. Det ligger där inne och smärtar, ibland är känslan överväldigande och tårarna strömmar fritt hur jag än kämpar för att kontrollera dem, ibland gnager den bara lite och allt känns lättare. Som idag när hela världen är så vacker och underbar och jag vet att jag har så mycket att glädjas åt. Då är det liksom lättare att hantera. Och jag kan ta itu med den, känna smärtan och stå ut med den och vara viss om att det kommer att bli bra.
Jag längtar efter ett hus. Ett riktigt hem, en fristad och en trygghet där jag kan sätta avtryck och där väggarna kan andas jag och vi. Jag längtar till känslan av lugn, att få slå sig till ro och vila i det. Men det är vackert så det gör ont ute idag och luften doftar så obeskrivligt ny och fräsch. Den hittar alla sinnen och gör det omöjligt att inte njuta av stunden och dagen. Idag är idag. Och någon gång kommer det bli bra.

Snart...

En perfekt söndag

30 små aborrar blev det:) 

En vacker dag på Stråken, solen värmde!

En härlig söndag har det varit! Sovmorgon, en lång stund med kaffekoppen och sedan löpning. Vår första milrunda idag i skönt, soligt väder. Lite slitigt i början men en skön avslutning. Snabb lunch och sedan packade vi kaffe och pimpelspö och gav oss ut på Stråken. Nappade direkt och det blev tre härliga timmar på isen :) Många små abborrar drog vi upp. En perfekt söndag helt enkelt!

Hoten utifrån, och inifrån

Vilken kaotisk morgon och början på veckan! Otrevliga samtal på morgonen från arg exman. Och jag måste ju bara ta det. Jag vet ju det, jag är ju anledningen till all hans ilska, hela min uppenbarelse gör att han ser rött. Men över ett par böcker, och en påse hårband? Ibland övergår det mitt förstånd. Det gör mig ledsen och orolig såklart. Men vad gör man. Min situation är inte avundsvärd just nu. Bostadslös om tre veckor och inte en lägenhet i sikte. En oro som river och sliter i själen och en exman som hotar och bråkar. Det är så jobbigt och jag ställer så höga krav på mig själv att vara glad och alla tillmötes i allt det här. Tack och lov kan jag skratta åt eländet. Mitt skratt och min oro (hur konstigt det än låter) är mitt skydd. Skrattet, förlösande och frigörande och alltid där, en självklar del av mig som tar mig igenom även det eländigaste. Oron, som en sköld. Om jag bara är lite orolig för vad som ska hända hela tiden blir fallet inte lika hårt om allt rycks undan, för då är jag ju ändå lite förberedd. Visst är det knäppt?! Oron håller jag på att göra mig av med, det finns andra sköldar. Skrattet kommer alltid finnas där och glädjen, till nästan allt. Jag blir så lycklig när solen skiner och jag vet att jag får sitta och njuta av den vid tillfälle. Jag ler inombords vid tanken på den första snödroppen, känslan av att löpträna i vårsolen på torra gator, att höra mina barns skratt, att röra vid min älskade, att höra honom berätta om sin dag. Det är bra vapen mot tråkiga hot utifrån och oron och kraven på mig själv, hoten inifrån.