Gud och jag

Jag funderar mycket på Gud. Jag vet inte om mitt förhållande till Gud är komplicerat eller enkelt. Självklart tvivlar jag rätt ofta, jag är ju som jag är, vill ha kontroll över vad som sker, alltid någon form av försäkran, bekräftelse :)Men det funkar ju inte så med Gud. Det är inte greppbart. Vad och vem är Gud egentligen? Vi har alla en egen personlig bild av det, precis som vi alla har en egen personlig tro. För mig är Gud kärlek. Vi är hans avbild och han är kärleken. Hans budskap är att om vi ska leva alla människor på denna jord, så måste vi göra det i kärlek och med respekt för varandra. Det är det viktigaste och enda som vi behöver lära oss och som följt mänskligheten genom alla tider. Jag förnimmer honom i möten med andra, i samtal, i ögonblick. Han möter mig som mannen på parkbänken som gärna ville ha en pratstund, i mannen i lunchkön som sade att jag hade ett oförglömligt leende, eller den engelske farbrorn vid bröddisken på Ica som sade samma sak. I känslan av ödmjukhet inför det storslagna, vackra i ögonblick och platser du aldrig glömmer. I stunden du skrattar med ditt barn, när du håller om din älskade, håller upp dörren för en kollega eller hjälper en äldre kvinna över vägen. I vissheten och lugnet jag ser hos mitt hjärta. Att se det vackra i alla de där små sakerna, att förnimma, att tro. Att älska, att se alla, att bemöta andra männskor med respekt och värme, en kärlek som genomsyrar allt. Det är det som är det gudomliga. Det är så han verkar, i oss, genom oss.

Kärleken bär

Det är kallt igen. Nästan 20 minusgrader i natt. 12 minusgrader på morgonen. Men nu skiner solen och den värmer ju gott. Må våren komma snart! :) Hade länsförbundsstämma på jobbet igår. Trevlig dag med mingel, prat och skratt och viktiga diskussioner med medlemmarna. Viktigt att komma ut och möta dem där de är, knyta kontakter och samtala. Det var en vacker morgon när jag åkte ner till Sävsjö, vintersol och gnistrande kallt. Kaffe i bilen, såg dagen vakna. Njutbart! Kom hem med en härlig fredagskänsla till fin :) Ett år med mitt hjärta nu :) Ett år som har gått otrolig fort och givit mig så mycket nya insikter, så mycket mer av livet, en fantastisk familj och så mycket kärlek. En kärlek som är få förunnat. Det bär mig genom de dagar som varit jobbiga i den här processen, uppbrottet, skilsmässan, alla vänner som försvann på vägen. Genom allt det har jag haft förmånen att bli buren av en kärlek som var meningen :)Något fantastiskt och fint. Nu när den äntligen får lov att slå rot på riktigt och en ny familj sakta men säkert tar form känns det som vi alla kan börja landa i en ny vardag, ett nytt liv. Och det känns så gott! :)

Skön tystnad

Ibland är det skönt med tystnaden. Orden tar liksom paus men man känner ingen stress över att man måste säga något mer. Det är naturligt och skönt att vara tysta tillsammans, det finns en tillfredsställelse i närvaron och samvaron, att bara befinna sig på samma ställe. När man vill bubbla och prata gör man det, när man vill vila i tystnaden gör man det. Det är skönt med sådana människor. Lätt att slappna av. Det är skönt med sådan tystnad. Den är inte ekande och tom som tystnaden när man är ensam och man önskar att man hörde någon annan andas och gå omkring. Den är inte pressande som när man känner att man måste säga något, till exempel i lunchmatsalen eller i ett annat sammanhang när ingen pratar och alla känner sig besvärade. Den är bara skön att vara i, en tystnad men ändå en gemenskap.

Att lägga fienden bakom sig

De senaste två veckorna har varit en kamp. En kamp mot och med mig själv. Det har gjort mig så trött och ledsen, tagit all min energi. Men nu släpper jag det där. Jag skrev för ett par månader sedan om att våga lita på att isen bär. Självklart har jag inte vågat det. Jag låter så klok ibland :) men tillämpar inte alltid det där kloka på mig själv. Jag har varit för rädd, är det nog fortfarande, för att bara släppa allt och vara. Rädd för att om jag slappnar av i det som är så kommer tillvaron plötsligt ryckas undan och allt jag håller av att försvinna. Det sitter i ryggmärgen liksom. Men nu orkar jag faktiskt inte vara rädd mer. Jag har så mycket som är så värdefullt, som faktiskt inte alla har. Mitt liv är fullt av kärlek och människor som älskar mig och gör allt för mig och som jag älskar tillbaks av hela mitt hjärta. Jag är en kvinna med många bra egenskaper. Jag är hyfsat smart, rolig, snäll, bra på att ge av mig själv, trevlig att umgås med. Jag har en fantastisk förmåga att njuta av stunder, ögonblick, möten och människor. Det är de gåvorna och egenskaperna som har givit mig det jag har idag och från och med idag ska jag förvalta de egenskaperna och känslorna och vårda dem bättre än vad jag hittills haft förmåga att göra. Jag måste släppa en av mina trognaste följeslagare genom livet, oron, som jag känner utan och innan och som känner varenda cell i mig. Jag måste hitta ett sätt att leva utan den, och nu är tiden inne för det. Jag har hittat andra följeslagare, som är bättre för mig och som förstärker det som jag tycker om hos mig själv, och det sätt som jag vill leva på. Det är jätteläskigt men nu tar jag dem i handen istället. Och det är gott!

Sol och löpglädje

Sol i helgen, sol igår och sol idag med :) Helgen var mysig med storfamilj i Mullsjö, melodifestival och tacos. Alla barn lekte och hade så himla roligt, Tina och jag fick lite tid att prata och umgås, det var trevligt. Niklas och Andreas körde Vasaloppet på söndagen och vi följde dem med spänning :) En otrolig prestation av dem båda att genomföra det, ett mål de tränat hela säsongen för. Själv är jag enormt träningssugen! Lunchpasset på Friskis igår var fullt så det börjar krypa i kroppen på mig. Ska satsa på löprunda runt Mullsjön i morgon efter jobbet, längtar redan :) Suget efter löpningen blir större för varje dag, det har varit helt omöjligt med snö och is och slask överallt, men nu börjar vägarna torka upp så det går att springa.Om jag blundar kan jag riktigt känna känslan, musiken i lurarna, doften av frisk luft, känslan när huvudet rensas och endorfinerna frigörs, du blir lättare och stegen går fortare, lyckoruset som uppstår, ja kära nån vad det är gött att springa :) Men det är i morgon det. Idag blir det till att steka pannkakor och göra glass med tre fina bonusbarn, det är inte illa det heller!

En hyllning till våren

Solen värmer igen, ljuvligt är det! Det tar på snön och luktar lite vår ute. Det är lika fantastiskt varje gång. Man vet ju att den kommer, solen och värmen, men ändå känns det så otroligt avlägset när man går här i mörkret och kylan. Och det är ju så härligt med vinter och vinterluft och skidor och allt och visst njuter jag av det. Men det är så underbart när det mynnar ut i vår och det blir ljust och varmt igen. Det är värt all väntan. Det är som om någon tar din själ i sin varma famn och omsluter dig. Från det kalla och lite hårda till mjukt och varmt, till liv och lust. Från svartvitt till färg. Det doftar lätt och fräscht och man hör fåglarna igen, allt är fortfarande sprött, nästan lite sårbart, och väntar på att blomma ut. Som en lätt smekning. En njutning, samtidigt som det är en längtan efter mer, efter det som kommer efter, sommaren och värmen. Det är som att känslorna pockar på inombords och man blir helt sprickfärdig, det gör nästan ont liksom, i allt det sköra och vackra. Jag fullkomligt älskar våren och försommaren! Jag ser fram emot att få uppleva det fullt ut med min älskade i år, att få dela ögonblicken, känslorna, dofterna, barnen, att äntligen få vara tillsammans, på riktigt, och njuta av vårat vackra i allt det andra vackra :)