De blir stora, barnen. Utan att man märker det så är de stora. Stänger in sig på rummet och skypar och lyssnar på musik, vill inte umgås lika mycket med en längre. Märkligt känns det, att man liksom inte är det viktigaste i deras liv längre. Ett tag ville de inget annat än att umgås, leka, läsa, se på film, göra saker tillsammans. Sen blir de stora och då är det man själv som vill umgås, längtar efter sällskapet, att de ska ta sig tid.
Jag hämtade Alva vid tåget idag. Satt i bilen och såg henne komma gående med hästsvansen svängande. Så stor fast ändå fortfarande liten. Jag blev så glad när jag såg henne. Insåg hur mycket jag längtat under dagen, hur stolt jag är över mina barn. En glädje blandad med sorg är det, när man inser att de växer upp och blir egna starka individer, att de ska klara sig själva och inte alltid kommer bo hemma och behöva en. Man undrar vad de tänker och känner när de inte längre berättar allt för en.
Rädslan, att man inte ska skicka med dem rätt verktyg, för att möta allt därute, som man själv fajtades med, och fortfarande i hög grad gör. Krav, förväntningar, utmaningar, lärdomar. Livet är en skola där man aldrig blir färdiglärd.
Önskan, om att det ska gå väl, i allt de tar sig för.
Undran, om man gör rätt, sätter rätt regler, är för sträng, orättvis, ställer för hårda krav.
En ödmjukhet, inför det ansvar man faktiskt har.
Vi har många underbara barn i vår stora familj, lyckliga vi :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar