Små steg framåt

Typ 20 minusgrader, tårna höll på att frysa fast i bilen :) Jag vill bara krypa ner under täcket, eller ta på mig vinterkläderna och ge mig ut i spåret med skidorna. Kanske blir det lite skidåkning i helgen. Ska ju finslipa min teknik, får nog ta hjälp av ett par bröder i Mullsjö :) Det är fint hemma i Månseryd nu med snön och åkrarna. En fin julgran med stjärna och lampor har de satt upp också, lyser så fint utanför huset. Och i går fick jag en julklapp, en vacker ljuskrona. Snälla är de här i byn :) Och alltid är det skottat och plogat. Flickorna och jag har kokat knäck i veckan. Snart åker de till Johan och är där ända till julaftonskväll. Blir konstigt att inte ha dem hemma veckan innan jul. Snart bara en vecka kvar till jul, den här hösten har gått fort. Snart är det vår, igen, dagar och veckor rullar på. Det gäller att ta en dag i taget, leva i nuet. Fast ibland behöver man lyfta blicken och se lite längre fram också. Jag försöker balansera det så gott jag kan. Små steg framåt i en lagom takt med små planer för framtiden, samtidigt som jag tar vara på varje dag.

En annorlunda jul

Det kommer bli en konstig jul. Det är vitt och vackert ute, som alla vill ha det. Jag själv också. En vit jul, det är så mycket mysigare. Resten blir väl sådär. För första gången, i hela mitt liv faktiskt, ser det ut som jag ska spendera julafton ensam. Hur scary är inte det?! Jag är ju som jag är, har en enorm förkärlek för storfamiljskänslan, gemenskapen, är den som älskar en julafton där alla är samlade, äter, spelar spel, njuter av tiden tillsammans. I år blir det nog inte så. Flickorna är hos Johan hela veckan innan jul, plus på julafton och mitt hjärta åker på välbehövlig semester över jul och nyår. Jag kommer sakna dem alla mina hjärtan. Veckan innan jul kommer bli olidlig. Inga förberedelser, inget klä granen, ingen förväntan, bara tyst och tomt. Det har varit ett par jobbiga dagar. Det river och smärtar i mig att det finns någon som vill mig illa. Var kommer allt det där hatet ifrån? När tar det slut. Det trycker ner mig, får mig att känna mig liten och skyddslös, oförmögen att stå upp för min sak. Det gör mig också än mer säker på att mitt val att gå var rätt. Den disharmoni och tomhet jag kände så länge var förödande för själen. Lång tid tog det att hitta modet och göra rätt, det som andra tycker är så fel. Jag vet att jag splittrade vår familj. Att jag gjorde någon annan illa. Det får jag leva med och bära med mig. Kanske blir jag förlåten för det en dag. Kanske gjorde jag det på fel sätt, många har vänt sig från mig, många vänner är borta. Men jag gjorde det. Och det jag har mött och fått ta del av efter det får mig att inse hur det ska vara, hur det ska kännas. Den kärlek jag får ta del av nu, den värmen, omtänksamheten och respekten, det samspelet och utbytet, det hade jag aldrig fått uppleva om jag inte hade gått. Då hade jag aldrig fått träffa de människor jag omger mig med nu. Och jag är tacksam för varje dag jag får ha med dem, och allt vad det lär mig och ger mig. Jag hämtar styrka i det de här dagarna när det faktiskt känns piss och när jag tycker lite synd om mig själv.

Ibland stannar liksom tiden en stund

Det finns stunder när man är så nära varandra man kan komma, så nära att man rör vid varandras själ.Då stannar liksom tiden för en stund och man tappar andan, man hittar inga ord. Man bara är i det ögonblick när själarna möts, och man är en del av varandras innersta. Stort och förunderligt är det att uppleva det, bara att möta någon som man verkligen får uppleva det med är stort, en ynnest. En skatt att vårda och förvalta, en skatt med nyckeln till livets alla rikedomar. Det gäller att inte slarva bort en sådan gåva, när man väl fått den.

Ibland bubblar det över

Smällkallt idag, fast klart och lite soligt. 15 grader kallt var det när jag steg ut på morgonen. Kanske kan det bli lite skidor i helgen ute i Mullsjö, det vore fint :) Riktigt kallt i huset också, sov med joggingbyxor på i natt. Nu är det tofflornas och raggsockornas tid, inte världens sexigaste kanske, men vad gör man :) Bubblig var jag igår, så mycket känslor är det ibland att jag undrar hur de ryms i min lilla kropp. Glädje, lycka, förundran, förväntan, rädsla, oro, ro och tillfredsställelse, och kärlek, all denna kärlek. De slåss ständigt om utrymmet, alla mina känslor och funderingar, ibland bubblar de över, och då måste en del få komma ut. Kanske är jag jobbig ibland när jag bubblar över, låter mina älskade veta hur mycket jag håller av dem, när jag älskar att grotta ner mig i djupa filosofiska diskussioner, när jag går helt upp i musiken för att den slår an så fantastiska strängar och får mitt inre att jubla. Men det är ju sån jag är, ibland blir jag trött på mig själv och önskar att det inte var sån fart därinne i huvudet och i kroppen, varken bland tankarna eller känslorna. Men när jag funderar på det så inser jag ju, att det är ju det som gör mig till mig. Och jag älskar alla mina känslor och tankar och omfamnar dem i all sin komplexitet, för samtidigt vet jag att det är allt det där som gör att jag, nästan alltid, faktiskt någonstans är glad och känner lycka och kärlek. Över de små sakerna, över en solig dag, en omfamning, ett möte, ett kvällsdopp i sjön, en morgonpromenad, ja vad det nu än kan vara. Jag är så tacksam över min förmåga att livsnjuta, och känna och uppleva med alla sinnen. Jaha, det var dagens djupa fundering från mig :)

En gåva

En gåva är det, att få lära känna de människor jag nu har omkring mig. Det vilar en värme och en trivsamhet över dem, vilsamt och behagligt. Människor som jag tar till mig och känner redan nu att jag kommer att älska. En gåva är det, att få dela deras vardag, ta del av deras tankar och att de vill vara en del av mitt liv. Deras välkomnande, nyfikenhet och kärlek fyller hela mig med tacksamhet och ödmjukhet. En tacksamhet över våra möten, och samtal, våra skratt och lärdomar, över de band som knyts, över den kärlek som genomsyrar allt. En ödmjukhet inför varje dag som det får vara så.

Att vila i varandra

En måndagskväll kan vara trist och grå, omotiverande och stressig när en ny hektisk arbetsvecka precis tagit sin början. En måndagskväll kan också vara som balsam för själen, trivsam, harmonisk, ett tillfälle att få dela varandras tankar, hämta ny energi i den andres skratt och närvaro, ett tillfälle att få vila i och njuta av varandra. Igårkväll var en sådan kväll. Den bär jag med mig :)

Rum för själen

Nu har jag flyttat. Mitt nya hem är ett fantastiskt ställe, 186 kvadratmeter i en mangårdsbyggnad på landet, i Månseryd. Högt i tak, 2,70, kakelugnar i alla rum, vedspis i köket. Trädgården är som en park, åkrar och ängar utanför, precis som jag vill ha det. Det ekar lite tomt i rummen än, men vardagsrummet är möblerat och flickorna har fått var sin säng. Vi får fylla på efterhand. Där finns rum för själen, som jag längtat så efter, en harmoni och vilsamhet som jag tror att jag sökt ett tag. Vi har utforskat omgivningarna, flickorna och jag, i veckan som de varit hos mig. Funnit nya äventyrsställen och promenadstråk, lekt kurragömma i världens största och bästa trädgård :)Haft det gott tillsammans. En sorg är det såklart att lämna det gamla bakom sig, en gemensam historia, 20 år, minnen och upplevelser. En smärtsam process för alla inblandade. Vi får göra det så bra det går. Det har varit jobbigt men nu börjar ett nytt kapitel. Och hjärtat är fullt. Någon har tagit plats där och fyller det till bredden med sin värme, respekt, omtänksamhet och kärlek. Ett samspel som ger min tillvaro en helhet och meningsfullhet på ett fantastiskt sätt. Det fyller mig och gör mig lycklig. Och jag är tacksam för varje dag som det får vara så.